Ofta när jag får frågan om vad jag jobbar med möts jag av fördomar. Det är kommentarer som ”men är inte det sjukt tråkigt?”, ”är det inte enformigt?” osv. På ett sätt vet jag att man har dessa fördomar om industriarbete, jag hade själv samma fördomar för bara 2 år sedan. Men redan första arbetsdagen gick jag hem med ett leende på läpparna. Detta leende har sedan växt allt mer och därför blev jag idag galet glad när de ringde från jobbet och sa att jag fick jobba 27 december – 3 januari (blir bara fyra arbetsdagar) och att det sedan finns chans till förlängning även under våren.

Innan jag började jobba på Ds hade jag haft tre olika sommarjobb. Men aldrig har jag varit så glad över arbetskamrater, arbetsuppgifter och ja, lönen. Jag kan inte gå under stol med att en anledning till att jag förmodligen trivs bra är för att jag får så pass bra betalt. Samtidigt tror jag inte det hade spelat någon roll om jag inte hade trivts, då hade jag inte varit kvar så länge som jag varit. Sammanlagt har jag jobbar där nästan ett år nu. Jag gillar att utmana mig själv och lära mig nya saker. Okej, ibland är det förbannat enformigt (typ när man kör Pågen ett helt skift), men man vet att de dagarna inte kommer så ofta (haha, man får intala sig det i alla fall).

I början var jag livrädd att göra fel. Jag var LIVRÄDD. Redan efter ett par veckor började jag intala mig själv att jag inte skulle få komma tillbaka nästa sommar, att jag var för dålig. Jag missade att tvätta av klichéer efter orderbyte så någon annan fick göra det. Jag misslyckades totalt när jag satt i illäggaren första gången. När jag sedan, näst sista arbetsdagen på hela sommaren, fick höra att jag var en av de bästa sommarjobbarna de haft blev jag helt paff. Jag? Lilla, lilla jag som gjort så mycket fel? Nä, de måste ha pratat om någon annan. Men icke. Det var lilla jag. Och den lilla jag har idag vuxit upp. Jag har utvecklats. Jag får idag inte panik när de säger att jag ska vara vid 38:an eller att jag ska sitta i illäggaren vid 37:an, jag blir glad. Glad att de tror att jag fixar det. Och eftersom de tror på mig, har jag börjat göra det också. Jag tror och vet att jag klarar av saker som jag aldrig trott att jag skulle klara.

Det jag framförallt har lärt mig är att det är okej att göra fel, det gör oftast inget. Det kan orsaka något litet stopp i produktionen om man har otur, men å andra sidan lär man sig. Jag har lärt mig en jäkla massa grejer som inte är bra att göra, haha. Jag har vält pallar i illäggaren, stoppat banorna i fel läge så att jag varit tvungen att krångla med att köra banorna fram och tillbaka för att få pallarna att sitta ihop som de ska, jag har glömt sätta lappar, jag har släppt upp fel pallar i illäggaren, jag har skickat in dåliga ark i maskinen. Ja listan kan göras lång! Det jag vill komma till, för jag fattar att ni inte fattar vad illäggaren är för något osv, är att döm inte ut en arbetsplats innan ni har provat. Jag dömde ut Ds redan innan jag började. Jag trodde aldrig jag skulle fixa tio veckor. Men, det gjorde jag. Och många veckor därtill. Jag trivs som fisken i vattnet. Jag älskar mitt jobb! Jag älskar att när jag slutat jobba kan, och behöver jag inte lyfta ett finger mer gällande jobbet. Jag är ledig. I skolan har man alltid saker man måste göra när man kommer hem, det har inte jag. Jag går till jobbet, jobbar, och går hem och är ledig. Hur underbart är inte det?! Att ha underbara arbetskamrater gör verkligen inte saken sämre heller. För en extrajobbare som jag är inte arbetet lika enformigt heller. Ofta får jag vara där det behövs folk, så jag får gå runt mellan olika maskiner och göra olika arbetsuppgifter.