I praktiken har jag nu flyttat hem till lilla Värnamo igen. Hem till mitt rum. Hem. Det känns bra, men samtidigt så extemt jobbigt. Jag vet att detta var enda alternativet, eller okej att jag hade kunnat söka jobb i Göteborg också. Men jag hade aldrig tjänat så bra där som jag tjänar på DS. Jag har helt ärligt en löjligt bra lön för att vara 20, snart 21 år, och enbart jobbar som vikarie. 

Men ändå längtar jag hem till Mölnlycke mest hela tiden. Jag saknar att sitta hemma i soffan och veta att Niclas snart kommer komma hem. Jag älskar att ha myskvällar och bara titta på Grey's Anatomy eller någon film hela kvällen. Jag älskar att planera vad vi ska äta. 

Men nu är det så här. Om åtta månader har jag allt det där igen. Då flyttar jag hem. För ja, jag har två hem. Tills dess får jag åka på helgerna och prata timmavis i telefon med min karl. 

Samtidigt är jag så förbannat glad. Jag har ett jobb. Ett heltidsjobb. I åtta-fucking-månader! Jag vet vad jag ska göra varje vecka. Jag kan läsa en massa bra böcker, träffa kompisar och surfa på nätet utan att ha dåligt samvete för att jag inte pluggar. Jag är skoltrött. Riktigt skoltrött till och med. Därför älskar jag att kunna gå till jobbet och sedan gå hem och vara helt L E D I G! Det är fantastiskt!

 

Något annat som är fantastiskt förresten; jag tror jag är godkänd på uppsatsen! Det kändes så på opponeringen i torsdags i alla fall! Beskedet borde komma ikväll, nervös! Jag provade dessutom att tänka på ett annat sätt inför opponeringen. Jag hatar att prata inför folk, och jag hatar verkligen att sitta och försöka bedöma någon annans arbetsinsats. Jag menar, vi har alla slitit som djur i sex veckor och vem är jag då att kritisera? Well, anyway, jag tänkte efter lite och kom fram frågan: hur lång tid av mitt liv tar detta? Jo, max 30 minuter att opponera och 30 minuter att bli opponerad på - alltså en timme. På ett dygn är det 24 timmar, och bara en liten futtig timme skulle jag behöva "plågas". Varför ska jag bekymra mig för det? VARFÖR? Jag kunde inte finna någon anledning till det, så jag gick faktiskt in med en helt ny självkänsla till opponeringen som jag hoppas ska hålla i sig framöver. Jag har börjat tänka liknande i flera situationer faktiskt. Exempelvis när jag ska upp klockan fem på morgonen för att gå till jobbet. Jag brukar ha svårt att sova då för att jag är rädd att försova mig. Men senaste tiden har det gått lite bättre, förmodligen för att jag brukar tänka innan jag somnar "vad är det värsta som kan hända?" - jo att jag försover mig en timme tills mamma stiger upp. Och jag vet mycket väl att de klarar sig utan mig den timmen. Så, därför sover jag faktiskt lite bättre nu än förut (ja, förutom inatt då för att jag totalt vänt på dygnet sista veckan.)

Så, prova det mina vänner. Prova att ställa frågor till er själva som ni sedan besvarar. För mig har vardagen i alla fall blivit enklare att hantera. 

 

Jisses vilket rörigt inlägg det blev det här. Om någon lyckas ta sig igenom det blir jag imponerad!