Är det inte konstigt att människor bara kan försvinna? Jag menar när de dör. Någonting måste väl finnas kvar, eller?
Jag håller på att rensa min kamera (aldrig gjort det, två år gamla bilder) och fick då syn på korten från Din begravning. Jag fattar det inte. Du lever inom mig varje dag. Jag vet att du finns med mig hela tiden. Du lever kvar i mitt hjärta. Men jag saknar att kunna krama dig. Jag saknar att bli upphissad i luften som jag blev när jag var liten. Jag saknar att köra armbrytning med dig. Jag saknar att du lät mig vinna. Jag saknar att placera min hand mot din för att se skillnaden - nu skulle det inte skillt mycket. Jag saknar dig när hela släkten är samlad. Jag saknar er. För detta inlägget är inte bara till en person. Det är till två. Mina två kära som inte längre finns med oss. Min morfar som jag varit utan i över sex år och Lasse som gick bort för snart två år sedan. Men jag vet att ni finns med mig. Varje dag. Vad som än händer så finns ni där. Ni kommer aldrig att överge mig. Ni vakar över mig. Jag kommer alltid att älska er!