Okej, nu kommer detta att bli ett väldigt personligt inlägg, men jag behöver skriva av mig helt enkelt...

Jag började på universitet i våras och läste historia A. Redan efter andra föreläsningen hade jag hittat några fina vänner som jag sedan höll ihop med hela våren! Emma och jag umgås fortfarande lite då och då, och jag är så glad att ha en riktig vän här! Vår vänskap känns så äkta och det gör mig så glad!

Men, nu i höst började jag läsa historia B och ingen av mina fina vänner fortsatte den kursen med mig. Det betydde att jag kom in ensam på den här kursen, med en massa bekanta och främmande ansikten. Folk jag aldrig pratat med, även om de också läste historia A i våras. Jag tänkte hela tiden "det löser sig, jag kommer hitta någon att umgås med!" men föreläsningarna löste av varandra och jag pratade med lite olika folk, men ingen som jag direkt klickade med. Så här sitter jag nu, ett moment senare, fortfarande ensam. Jag brukar prata med samma tjej på föreläsningarna, men vi är så olika (hon är 30+, och inget med det, men man har olika värderingar liksom) att vi aldrig skulle funka på fritiden. 

Så senaste månaden har jag tänkt väldigt mycket på hur mycket jag saknar gymnasiet. Historia A. Vänner. Jag är så förbaskat ensam här att ni anar inte! Niclas åker hemifrån tidigt på morgnarna och kommer hem sent på kvällarna. Vi får kanske 4-5 timmar tillsammans varje dag. Men alla andra vakna timmar är jag ensam. Och det får mig att må så jävla dåligt rent ut sagt. Jag har funderat på att hoppa av bara för att jag inte står ut. Det är jobbigt att sitta o skriva en hemtenta och inte ha någon man kan bolla idéer och tankar med. Det är så jävla jobbigt. Trodde aldrig det skulle bli så här, har alltid haft sån tur o hittat fina vänner snabbt. Men inte denna gången..