Ja, tiden går så himla fort. Idag är det en månad sen L lämnade oss och det känns hemskt! Var förbi på kyrkogården innan när jag slutat, och då började tårarna rinna och allt blev helt hemskt. Kan fortfarande inte fatta att han är död. Att hans inte finns hos oss. Att han inte kan hjälpa till när man behöver hjälp. Han har alltid funnit, och nu är han borta, hur svårt det än är att fatta. Min hjärna har fattat det, men inte resten av kroppen. Vet inte om jag någonsin kommer att fatta det. Jag har inga minnen av att jag mådde såhär dåligt efter morfars död. Eller jo, en sak mår jag fortfarande dåligt över. Sista gången jag träffade min morfar så låg han på sjukhuset och det enda jag ville var att komma därifrån. Varför kommer jag inte längre ihåg, men formodligen för att jag tyckte att det var tråkigt. Jag mår också dåligt över att jag alltför ofta dissade min morfar. När han kom hem hit så brydde jag mig knappt och så vidare. Visst, det är lätt att tänka på i efrerhand. Jag visste ju heller inte att det var sista gången jag såg min morfar på riktigt. Han var inte allvarligt sjuk, utan han dog väldigt plötsligt.  Ungefär samma sak mår jag dåligt av nu. Inte det att jag dissade L, men att sista gången jag träffade honom var på hans födelsedag för fem veckor sen, då pratade jag i telefon ungefär halva tiden. Har väldigt svårt att fatta att jag kunde vara så egoistisk, för den gången visste jag faktiskt bättre. Visserligen trodde jag inte att det skulle vara sista gången jag träffade honom. Han låg på sjukhuset då han dog, och hade legat där sedan torsdagen veckan innan. Jag fick inte åka och hälsa på honom för att jag var förkyld och ville såklart inte att han skulle bli smittad. Är både glad och ledsen över detta. Glad för att det är bättre att ha de bra minnerna från innan han blev sjuk och ledsen för att sista gången jag träffade honom brydde jag mig knappt om honom. 
Jag hade lovat mig själv att aldrig mer göra det misstaget som efter morfars död, men jag går ändå och gör precis samma sak. Nu ska det minsann aldrig hända mer! Aldrig!