För ett år sedan längtade jag efter att ta studenten, flytta hemifrån, träffa nytt folk o "bara" läsa ett ämne. Sen dess har mitt liv varit en berg-o-dalbana. Jag fick jobb på en fabrik i sju månader och fick till slut gå då behovet av extrapersonal minskade. Då fick jag äntligen flytta hemifrån, träffa nytt folk o börja plugga - vilket jag är galet stolt o nöjd med. Jag är så glad över de tjejerna som jag umgås med idag, ändå måste jag erkänna att det inte är samma sak som på gymnasiet, vilket antagligen inte är så konstigt då vi 1. Bara känt varandra i tre månader 2. Bara träffas typ 3 dagar i veckan.
Jag kan med facit i hand säga att det inte alltid blir som man tänkt sig. På gymnasiet tog man allt för givet; kompisar, någon sa åt en vad man skulle göra, bo hemma osv. Jag erkänner att jag saknar de som fan. Jag har mina ups and Downs, vissa dagar älskar jag att bo här, va anonym o bara leva. Andra dagar längtar jag tillbaka. Önskar att man kunde spola tillbaka tiden ett år. Uppleva allt igen.
Jag saknar att bo i samma stad som alla jag älskar (ja, bortsett från min stora kärlek Niclas då), att kunna ta bilen till mormor/farmor/kusinerna/kompisar. Jag saknar de som fan! Därför är jag nu på ett sätt glad att jag får komma hem o jobba i lite mer än tre månader, samtidigt som jag då kommer sakna allt här. Som fan faktiskt.
Trodde aldrig själv att jag skulle sitta o skriva detta. Att jag skulle längta hem som jag gör. Men antar att de beror på att jag inte varit hemma på nästan två månader också. Det gör ju sitt till.
Nu ska jag krypa ner i sängen o invänta Niclas.
Saknar detta!